Translate

tisdag 15 mars 2016

Adoptionscentrums arbete i Indien - ur ett historiskt perspektiv

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om boken "Adopterad från annat land", skriven av några kvinnor som under många år arbetade på Adoptionscentrum.



Läs mer här http://bistandsbloggen.blogspot.se/2015/11/boktips.html

I ett avsnitt beskriver de adoptionsarbetet i Indien från 1960-talet fram till idag:

Indien
Indien blev självständigt 1947 efter nära 200 år av brittiskt styre. Landet är en federal demokratisk republik med 28 delstater och 7 centrala territorier. Det finns flera hundra språk med hindi och engelska som officiella språk. De senaste 50 åren har invånarantalet fördubblats och var 1,2 miljarder år 2011.

När de internationella adoptionerna inleddes arbetade de flesta kvinnor i jordbruket och hade samtidigt ansvar för barn och hushåll. Hårt arbete, graviditeter och bristande sjukvård gjorde livet tungt. Barnen måste hjälpa till och sattes tidigt i arbete. Det var vanligt att sända barn till barnhem för att de skulle få mat och någon slags skolgång. De fick komma hem när de blivit tillräckligt gamla för att kunna göra nytta. En flicka ansågs ofta vara en börda, eftersom det krävdes hemgift för att få henne gift. Därför övergavs flickor i större utsträckning än pojkar. Att vara ensamstående mor var nästan omöjligt. Sena aborter förekom.

På 1960-talet adopterade några svenska familjer barn på egen hand. De bildade 1969 Indisk-Svenska Föreningen som senare gick samman med Adoptionscentrum. Barnhemmen var då överfulla med barn som ingen ville ha. För indierna själva var det på den tiden otänkbart att adoptera ett barn som man inte var släkt med och de hade svårt att förstå att utlänningar ville adoptera. Vad skulle de ha dessa barn till? Var det för att få tjänstefolk? Snart kom motreaktioner från indiska socialarbetare som ville hitta inhemska lösningar. Den beslutsfattare, som tillät adoptioner kunde lätt kritiseras för att exportera barn och ta från Indien dess mest värdefulla tillgång - barnen.

I flera delstater var Adoptionscentrum den första utländska adoptionsorganisationen. Vi arbetade under de första åren på 1970-talet genom medarbetare som hade kontakt med barnhem och sjukhus. Allteftersom sökte vi samarbete direkt med organisationer som drev barnhem. Mot slutet av 1970-talet ökade kontakterna med myndigheter på olika nivåer. Vi engagerade även medarbetare för att samordna verksamheten i olika städer.

Barnhem fanns i både statlig, delstatlig och privat regi. Många drevs av hinduiska eller kristna välgörenhetsorganisationer.De hade olika syn på vad som var en bra adoptivfamilj. Domarna hade också sina speciella åsikter. Även om både beslutsfattarna och vi talade engelska var begreppen olika. En "baby" var ett barn på upp till ungefär två år på de flesta platser, medan "baby" på andra hål betydde ett barn upp till sex-sju år. Att tala om adoptioner i Bombay var inte samma sak som i Delhi eller i Bangalore.

Under 1970 och 80-talet samarbetade vi med drygt 15 organisationer i nästan lika många delstater. På 1980-talet försökte vi utvidga verksamheten men resultatet blev klent. Allt fler indiska familjer började adoptera barnhemsbarn. Adoptionsorganisationer från Italien, Spanien och USA kunde erbjuda föräldrar till mycket äldre barn och större syskongrupper än vad vi kunde. De gav dessutom barnhemmen donationer. Sedan 1980-talet har adoptionerna till Sverige successivt minskat för att nästan helt upphöra.

När de internationella adoptionerna började fanns ingen adoptionslag som gällde alla befolkningsgrupper i Indien. Sådana fanns bara för hinduer. Som kristen utlänning fick man ansöka om förmyndarskap enligt "Guardians and Wards Act" från 1890 för att sedan genomföra adoptionen i Sverige.

År 1984 utfärdade Indiens högsta domstol ett dekret med barnens bästa som ledstjärna. Det reglerade adoptionsverksamheten och uttryckte att adoption är en bra lösning. Det blev olagligt att flytta barn mellan delstater. Socialministeriet godkände 40 indiska välgörenhetsorganisationer för arbete med internationella adoptioner. Tre år senare var antalet 80 medan antalet utländska adoptionsorganisationer som arbetade i Indien uppgick till 297 stycken.

Fram till 1984 fick adoptivföräldrarna direkt i domstol vårdnaden om barnet med tillstånd att ta barnet ut ur landet för adoption i Sverige. I början krävdes en "bond", en försäkring från en indisk person att stå för barnets resa tillbaka om adoptivföräldrarna skulle ånga sig. Till sist behövde utresetillstånd och pass. Hela proceduren kunde ske med fullmakt.

För hittebarn som omhändertagits för samhällsvård var "Directorate of Social Welfare" förmyndare. Detta beslut måste hävas före en adoption. I de fall där någon av föräldrarna eller en släkting lämnat in barnet på ett barnhem blev barnhemmet förmyndare.

En lång rad domstolsutslag och nya förordningar resulterade i tillägg till proceduren. 1996 inrättades en central myndighet, Central Adoption Resource Agency, CARA, som auktoriserade både indiska och utländska organisationer efter ett komplicerad ansökningsförfarande. CARA skulle även ge ett "no objection certificate" i varje enskilt ärende innan det gick vidare till domstol på respektive ort. Flertalet barn reste till Sverige med eskort fram till mitten av 1990-talet. 2002 blev det krav på att adoptivföräldrarna skulle resa för att hämta barnen.

Proceduren blev med tiden allt mer komplicerad och kunde på ett ungefär se ut så här; En mamma som ville lämna sitt barn för adoption undertecknade ett medgivande. Detta dokument kontrollerades av en lokal instans, Adoption Coordination Agency, ACA. För barn som inte hade kända föräldrar annonserades efter släktingar och därefter fattade lokala Juvenile Justice Board/Child Welfare Committee beslut om att barnet kunde adopteras, Barnhemmet måste i första hand söka indiska adoptivföräldrar. Om det inte lyckades letade ACA både lokalt och i andra delstater under en månads tid efter föräldrar. Lyckades inte heller detta gav ACA ett medgivande till att kunde få utländska föräldrar. Barnhemmet informerade den utländska organisationen om ett visst barn och föräldrar utsågs. CARA kontrollerade på central nivå både barnets bakgrundsdokument och adoptivföräldrarnas. Till sist tog en lokal domstol beslut om överflyttning av vårdnaden till de blivande adoptivföräldrarna. Hela den byråkratiska proceduren kunde ta ett år eller mer.

Svensk adoption har hela tiden genomförts i tingsrätt eftersom de indiska domstolarna har fortsatt att besluta om överflyttning av förmyndarskapet i stället för att besluta om adoption, trots anslutningen till Haagkonventionen som Indien tillträdde 2007.

Verksamheten centraliserades 2011. Det innebar att barnhemmen inte längre fick besluta vilken utländsk organisation de kunde ha samarbete med och vem som fick adoptera.

Det har funnits ett stort intresse för återresor till Indien. Adoptivfäderna Lennart Lodin och Rolf Rybäck har lett många gruppresor. Många adopterade har rest indivduellt. Några har varit volontärer på barnhem. De allra flesta adopterade har kunnat besöka "sitt" barnhem. Däremot var det så gott som omöjligt att som adopterad få information om eller kontakt med sin ursprungsfamilj. Mamman hade blivit lovad att hennes identitet aldrig skulle avslöjas. Det fanns ju en orsak till att många barnhem hade en vagga utanför där man obemärkt kunde lämna ett barn och sedan själv försvinna. Om mamman själv kom och lämnade barnet var de uppgifter hon gav ofta felaktiga. Om pappor talades det inte alls.

Enligt vår statistik har Adoptionscentrum förmedlat totalt 3005 barn till och med 2012. Statistiken är dock ofullständig för de första åren.

Bistånd och utvecklingsstöd


På 1970-talet handlade biståndsprojekten om nationell hjälp till barnhem och sjukhus samt stöd till enskilda fadderbarn. Ett stort projekt var Boy's Town i Calcutta. Adoptionscentrums lokala avdelningar samlade in pengar och hade kontakt med mottagarna. Denna typ av projekt upphörde i takt med att många av de eldsjälar som startade projekten avslutade sina engagemang.

Senare har Adoptionscentrum genomfört många projekt med stöd direkt från Sida eller genom Forum Syd. Kvinnors och barns behov har stått i fokus och projekten har syftat till att förbättra deras förhållanden. Några har gällt stödinsatser på ett pojkhem, uppbyggnaden av ett daghem, yrkesutbildning av barnhemsungdomar, stöd till skolor, bespisningsprogram, yrkesutbildning av kvinnor, inrättande av kvinnohus och stöd till ett ortopediskt sjukhus.

Tidigt under 1980-talet började Adoptionscentrum organisera seminarier för indiska socialarbetare och organisationer som arbetade med adoptioner. Projekten fortsatte in på 2010-talet. Andra projekt handlade om att få en ökad kunskap om barnhemsbarn men även om att motverka mord på nyfödda flickor. Ett stort projekt gällde riktlinjer för hur en adoption skulle gå till. Så småningom utvecklades ett program för inhemska adoptioner. Vi har också bidragit till program för utveckling av olika alternativ till barnhem och förbättring av institutionsvården. De senaste projekten inriktades på hur olika grupper av barn skulle få sina rättigheter tillgodosedda. Det gällde barn med funktionshinder eller med HIV.

Adoptionscentrums verksamhet i Orissa/Odisha


Eldsjälen Saila Behera grundade tillsammans med två kvinnliga läkare Basundhara Children's Home 1985. Verksamheten utvecklades till en stor ideell välgörenhetsorganisation med mödrahem, kvinnohus, familjeplaneringsprojekt och ett hem för utvecklingsstörda barn. Madhumita (Madhu) Das var anställd 1995-2012 för att hjälpa Adoptionscentrums familjer på plats.

Mr Mohanti på G. Udayagiri i Phulbani hörde av sig efter ett seminarium i Keonjhar år 1988 och ville samarbeta med oss. Så småningom utsågs familjer till sex barn för adoption, men domstolen i Phulbani fungerade inte och ärendena flyttades till en annan stad. Barnen kom till Sverige efter flera år.

År 1981 besökte Brinda Krishna från SICW i Calcutta Manoj Manjari Sishu Bhawan (MMSB) i Keonjhar. Barnhemmet ville ha hjälp att finna föräldrar till övergivna barn, Några barn flyttades till Calcutta och proceduren genomfördes där eftersom domstolen i Keonjhar vägrade att befatta sig med adoptioner till utlandet. Det ändrades så småningom. Naru Mohapatra var en entusiastisk föreståndare som uppmanade oss att lära känna barnen. Det var ovanligt. PM Mohapatra var med och grundade MMSB och fortsatte att vara engagerad under alla år. Mr Sastry var länge adoptionsansvarig medan cheferna avlöste varandra. Med hjälp av AC Stockholm Söder startades fem skolor på landsbygden. Många skolungdomar från Nacka har varit på studiebesök under ledning av Camilla Frankman.



Här kan du köpa boken   http://www.adopterad.net/#!kp-boken/cqyu