Translate

tisdag 4 oktober 2016

Barn i världen

Just nu avlöser olika insamlingskampanjer varandra. Rosa bandet, Barncancergalan och Världens barn är exempel på olika kampanjer som får stort utrymme i media. De akuta behoven är större än någonsin och svenska folket är mer givmilda än någonsin.Samtidigt som de akuta behoven nu uppmärksammas, finns det ett aldrig sinande behov av långsiktig hjälp runt om i världen.



Föreningen Basundharas vänner har inte på långa vägar lika stora muskler som dessa insamlingskampanjer, men under drygt tio års tid har vi ändå lyckats samla in och skicka över en kvarts miljon kronor till några av världens barn, bosatta i Odisha. Barn som är föräldralösa och har ett stort behov av både mat, omsorg och utbildning.


Insamlingsarbetet pågår alltså oförändrat. I slutet på året kommer vi återigen att skicka en summa pengar. Vi har ingen möjlighet att låta er ringa, sms:a eller swisha in era bidrag så det krävs en liten ansträngning från er sida. Vi är alltså lite "old fashioned", men jag hoppas att det inte hindrar DIG från att skänka en liten slant.
Tack för att just du är med och gör skillnad!



29 26 28 - 5

torsdag 18 augusti 2016

Hälsning från Snigdha

Bara ett par dagar efter mitt inlägg om Sommarträffen 2016 fick jag ett mail från Snigdha, rektor på "vår skola". Hon hade läst inlägget fyra gånger (på svenska) och med hjälp av bilderna gissade hon att det handlade om vår träff, att vi hissat den indiska flaggan, dansat Bollywooddans och sålt hantverk från Pipli.

Vi är så glada att ni fortsätter att träffas, trots era fullbokade almanackor, och att ni tänker på oss. Även om avståndet är långt känner vi att det finns starka band mellan oss.

Barnen på skolan har det bra. En ny termin har startat och de är nu fullt upptagna med sina studier och med olika kursplaner. Fyra flickor har deltagit i en teckningstävling bland skolor i Odisha, organiserad av Läkarföreningen. En av flickorna vann ett pris som delades ut på det eleganta hotellet Mayfair Lagoon i Bhubaneswar, i samband med att kända läkare hade samlats. Det var en minnesvärd upplevelse för henne och lärarna som följde med som stöd.


Lobbyn på Mayfair Lagoon
Inomhuspoolen på Mayfair Lagoon

Nu är regnperioden över och vi planerar för att bygga en mur eller fler rum på internatet för att rymma fler elever. Det kommer att kosta mycket pengar, men vi har beslutat att starta upp i alla fall ett av projekten och genomföra det i den takt vi klarar av.

Internatet under uppbyggnad 2011


Hoppas att din familj mår bra, och sänd mina varma hälsningar till alla medlemmar i föreningen Basundharas vänner.

/Snigdha




Vill DU vara med och stödja byggandet av en skyddsmur och fler rum för barnen?

Pg 29 26 28-5

Inget bidrag är för litet

Ingen kan göra allting men alla kan göra nånting



PS. Jag har nu visat henne översättningsfunktionen så hon slipper gissa sig fram till vad det är vi pysslar med här i Sverige.


måndag 1 augusti 2016

Sommarträff 2016

Förra helgen var det återigen dags för föreningens sommarträff. Sedan 15 år tillbaka ses Basundharafamiljer en helg i juli och på olika platser runt om i Sverige. I år kom ca 20 barn, ungdomar och unga vuxna tillsammans med syskon och föräldrar till Omberg i Östergötland.

Stocklycke vandrahem
Som vanligt var vädret på vår sida så dagarna (och kvällarna) kunde tillbringas utomhus. Familjerna började rulla in under fredagskvällen och samlades runt den tända grillen. Lördagen inleddes med att den indiska flaggan hissades och Devika, 7 år läste en fin dikt.



Från boken "Syster och bror liten och stor"
Dagen varvades sedan med årsmöte, 5-kamp, bad, bistånds- och lotteriförsäljning, Bollywooddans och allmänt "häng".

Susmita från Bollywooddans i Linköping

En mycket speciell gemenskap

Helgens försäljning drog in hela 5.532 kronor som oavkortat går till Indien! Stort tack till alla som bidrog!

Biståndsförsäljning

Årsmötet beslutade att målet för årets insamling ska bli 40.000 kronor, som fördelas mellan barnhemmet Basundhara (20%) och Sri Aurobindi Integral School (80%).


Vill du vara med och hjälpa oss att nå målet innan årets slut?

Sätt in ditt bidrag (stort som smått) på Pg 29 26 28-5, märk "bistånd".

Tack på förhand!

Solnedgång i Vättern


Foton: Maria Böckert, Anna Bengtsson, Laila Byström

fredag 15 april 2016

Ett tack även från skolan

Som årsmötet beslutade skulle 80 % av föreningens 40.000 kronor gå till Sri Aurobindo Integral School. Så här skriver Snigdha Biswal, rektor på skolan:

På skolans vägnar vill jag härmed framföra vår uppriktiga tacksamhet till våra vänner i Sverige, som så välvilligt bidrar till vår verksamhet. Eftersom det återstår en massa markarbeten runt skolan och internatet, kommer detta bidrag att finansiera det. Jag kommer att hålla er informerade om hur arbetet går framåt.

Jag bifogar ett par foton från Internationella Kvinnodagen och Holi (färgernas fest) som vi firade på skolan.

Med vänlig hälsning
Snigdha


Holi - färgernas fest



Kvinnodagen uppmärksammades


Holi är färgernas festival, där ingen går säker för det färgade pudret (gulal) som är uppblandat med vatten.
Holi är från början en festival för god skörd och fertilitet för landskapet men firas nu mest symboliskt i åminnelse av en legend ur den hinduiska mytologin. Myten berättar om en förmäten kung som tar illa vid sig när sonen Prahlada tillber Vishnu. Kungen försöker döda sonen flera gånger men misslyckas varje gång. Till slut sitter kungens syster Holika, som sägs vara immun mot eld, med pojken i en stor eldbrasa. Pojken lyckas emmellertid fly oskadd medan hans faster bränns till döds.


Detta är anledningen till de eldar som tänds vid den här tiden.

Den här livliga festivalen knyts också samman med den odödliga kärleken mellan Krishna och Radha. Härav är Holi spridd över 16 dagar i Vrindavan och i Mathura, de två städer som Krishna kände stor tillhörighet till.

Holi firas inte bara med färgat vatten och eldar utan också med stora processioner ackompanjerade av folksånger, danser och en allmän känsla av lössläppt livsglädje.
Holika bränns kvällen innan holi.

Källa: Indien.nu



onsdag 6 april 2016

Mer än en kvarts miljon kronor!

I början på detta år kunde föreningen återigen skicka ett bidrag till Indien. Denna gång var beloppet 40.000 kronor, vilket innebär att vi totalt sedan 2003 skickat 286.000 kronor - alltså mer än en kvarts miljon kronor! En fantastisk summa från en liten ideell förening, och allt tack vare just DIG som är givare.
Här kommer en sammanställning av vad vi genom åren samlat in och oavkortat skickat vidare:

2003    6.000 kr  Cyklonen
2004    7.000 kr  Sängar & madrasser
2005    7.000 kr  Sängar & madrasser
2008  36.000 kr  Lekhallen & kvinnohemmet
2009  10.000 kr  Sri Aurobindo Integral School
2010  20.000 kr  Sri Aurobindo Integral School
2011  30.000 kr  Sri Aurobindo Integral School
2012  40.000 kr  Sri Aurobindo Integral School
2013  50.000 kr  Sri Aurobindo Integral School & barnhemmet
2014  40.000 kr  Sri Aurobindo Integral School & barnhemmet
2016  40.000 kr  Sri Aurobindo Integral School & barnhemmet
Totalt 286.000 kronor


Basundhara och Sri Aurobindo Integral School är som alltid väldigt tacksamma, och här följer en liten rapport från barnhemmet:

Lekhall/terapi
Basundhara har inrättat två separata avdelningar, en för särskild spädbarnsvård och en förskola för att kunna tillgodose barnens behov i tidig ålder. Vi har en deltidsanställd barnläkare och en heltidsanställd sjuksköterska som följer barnens kliniska välmående.

När det gäller vissa barn vet vi inget om deras bakgrund även om de ser ut att utvecklas normalt rent kroppsligt. En del barn är dock födda för tidigt med undervikt och andra med missbildningar. De behöver tidiga insatser i form av sjukgymnastik för att förbättra sin motorik.

Till följd av detta har vi anställt en fysioterapeut och en assistent, som arbetar i den väl inredda lekhallen. Barnen har tillgång till leksaker, terapiutrustning och sängar. Ungefär 20 barn besöker lekhallen en gång per dag, från klockan 9:30 till 13:00, förutom söndagar. Basundhara är det enda barnhemmet i delstaten Odisha som har en sån välutrustad lekhall med en anställt terapeut.

Entrén till lekhallen och terapin på Basundhara





Assistenten med några av barnen



Fysioterapeut Mr. Om Prakash Behera

Förskolan
Barn från tre till åtta år deltar i förskolans aktiviteter, antalet varierar mellan 20 och 25 barn. Vi har en heltidsanställd lärare som låter barnen bekanta sig med alfabetet, räkning, teckning och målning, anpassat efter deras ålder.
Läraren undervisar barnen i förskolan på Basundhara

Biståndet från föreningen Basundharas vänner i Sverige har betalat löner till fysioterapeuten Mr. Om Prakash Behera, ca 800 kronor/månad och läraren (ej namngiven), ca 300 kronor/månad.


* * * * * * *

Ännu en gång kan vi se kommer pengarna fram och gör skillnad för barnen som är kvar på Basundhara. Även små summor räcker riktigt långt.



Så fortsätt att hjälpa oss hjälpa!

Ingen kan göra allt - men alla kan göra något

Pg 29 26 28-5

Märk inbetalningen med "bistånd"


tisdag 15 mars 2016

Adoptionscentrums arbete i Indien - ur ett historiskt perspektiv

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om boken "Adopterad från annat land", skriven av några kvinnor som under många år arbetade på Adoptionscentrum.



Läs mer här http://bistandsbloggen.blogspot.se/2015/11/boktips.html

I ett avsnitt beskriver de adoptionsarbetet i Indien från 1960-talet fram till idag:

Indien
Indien blev självständigt 1947 efter nära 200 år av brittiskt styre. Landet är en federal demokratisk republik med 28 delstater och 7 centrala territorier. Det finns flera hundra språk med hindi och engelska som officiella språk. De senaste 50 åren har invånarantalet fördubblats och var 1,2 miljarder år 2011.

När de internationella adoptionerna inleddes arbetade de flesta kvinnor i jordbruket och hade samtidigt ansvar för barn och hushåll. Hårt arbete, graviditeter och bristande sjukvård gjorde livet tungt. Barnen måste hjälpa till och sattes tidigt i arbete. Det var vanligt att sända barn till barnhem för att de skulle få mat och någon slags skolgång. De fick komma hem när de blivit tillräckligt gamla för att kunna göra nytta. En flicka ansågs ofta vara en börda, eftersom det krävdes hemgift för att få henne gift. Därför övergavs flickor i större utsträckning än pojkar. Att vara ensamstående mor var nästan omöjligt. Sena aborter förekom.

På 1960-talet adopterade några svenska familjer barn på egen hand. De bildade 1969 Indisk-Svenska Föreningen som senare gick samman med Adoptionscentrum. Barnhemmen var då överfulla med barn som ingen ville ha. För indierna själva var det på den tiden otänkbart att adoptera ett barn som man inte var släkt med och de hade svårt att förstå att utlänningar ville adoptera. Vad skulle de ha dessa barn till? Var det för att få tjänstefolk? Snart kom motreaktioner från indiska socialarbetare som ville hitta inhemska lösningar. Den beslutsfattare, som tillät adoptioner kunde lätt kritiseras för att exportera barn och ta från Indien dess mest värdefulla tillgång - barnen.

I flera delstater var Adoptionscentrum den första utländska adoptionsorganisationen. Vi arbetade under de första åren på 1970-talet genom medarbetare som hade kontakt med barnhem och sjukhus. Allteftersom sökte vi samarbete direkt med organisationer som drev barnhem. Mot slutet av 1970-talet ökade kontakterna med myndigheter på olika nivåer. Vi engagerade även medarbetare för att samordna verksamheten i olika städer.

Barnhem fanns i både statlig, delstatlig och privat regi. Många drevs av hinduiska eller kristna välgörenhetsorganisationer.De hade olika syn på vad som var en bra adoptivfamilj. Domarna hade också sina speciella åsikter. Även om både beslutsfattarna och vi talade engelska var begreppen olika. En "baby" var ett barn på upp till ungefär två år på de flesta platser, medan "baby" på andra hål betydde ett barn upp till sex-sju år. Att tala om adoptioner i Bombay var inte samma sak som i Delhi eller i Bangalore.

Under 1970 och 80-talet samarbetade vi med drygt 15 organisationer i nästan lika många delstater. På 1980-talet försökte vi utvidga verksamheten men resultatet blev klent. Allt fler indiska familjer började adoptera barnhemsbarn. Adoptionsorganisationer från Italien, Spanien och USA kunde erbjuda föräldrar till mycket äldre barn och större syskongrupper än vad vi kunde. De gav dessutom barnhemmen donationer. Sedan 1980-talet har adoptionerna till Sverige successivt minskat för att nästan helt upphöra.

När de internationella adoptionerna började fanns ingen adoptionslag som gällde alla befolkningsgrupper i Indien. Sådana fanns bara för hinduer. Som kristen utlänning fick man ansöka om förmyndarskap enligt "Guardians and Wards Act" från 1890 för att sedan genomföra adoptionen i Sverige.

År 1984 utfärdade Indiens högsta domstol ett dekret med barnens bästa som ledstjärna. Det reglerade adoptionsverksamheten och uttryckte att adoption är en bra lösning. Det blev olagligt att flytta barn mellan delstater. Socialministeriet godkände 40 indiska välgörenhetsorganisationer för arbete med internationella adoptioner. Tre år senare var antalet 80 medan antalet utländska adoptionsorganisationer som arbetade i Indien uppgick till 297 stycken.

Fram till 1984 fick adoptivföräldrarna direkt i domstol vårdnaden om barnet med tillstånd att ta barnet ut ur landet för adoption i Sverige. I början krävdes en "bond", en försäkring från en indisk person att stå för barnets resa tillbaka om adoptivföräldrarna skulle ånga sig. Till sist behövde utresetillstånd och pass. Hela proceduren kunde ske med fullmakt.

För hittebarn som omhändertagits för samhällsvård var "Directorate of Social Welfare" förmyndare. Detta beslut måste hävas före en adoption. I de fall där någon av föräldrarna eller en släkting lämnat in barnet på ett barnhem blev barnhemmet förmyndare.

En lång rad domstolsutslag och nya förordningar resulterade i tillägg till proceduren. 1996 inrättades en central myndighet, Central Adoption Resource Agency, CARA, som auktoriserade både indiska och utländska organisationer efter ett komplicerad ansökningsförfarande. CARA skulle även ge ett "no objection certificate" i varje enskilt ärende innan det gick vidare till domstol på respektive ort. Flertalet barn reste till Sverige med eskort fram till mitten av 1990-talet. 2002 blev det krav på att adoptivföräldrarna skulle resa för att hämta barnen.

Proceduren blev med tiden allt mer komplicerad och kunde på ett ungefär se ut så här; En mamma som ville lämna sitt barn för adoption undertecknade ett medgivande. Detta dokument kontrollerades av en lokal instans, Adoption Coordination Agency, ACA. För barn som inte hade kända föräldrar annonserades efter släktingar och därefter fattade lokala Juvenile Justice Board/Child Welfare Committee beslut om att barnet kunde adopteras, Barnhemmet måste i första hand söka indiska adoptivföräldrar. Om det inte lyckades letade ACA både lokalt och i andra delstater under en månads tid efter föräldrar. Lyckades inte heller detta gav ACA ett medgivande till att kunde få utländska föräldrar. Barnhemmet informerade den utländska organisationen om ett visst barn och föräldrar utsågs. CARA kontrollerade på central nivå både barnets bakgrundsdokument och adoptivföräldrarnas. Till sist tog en lokal domstol beslut om överflyttning av vårdnaden till de blivande adoptivföräldrarna. Hela den byråkratiska proceduren kunde ta ett år eller mer.

Svensk adoption har hela tiden genomförts i tingsrätt eftersom de indiska domstolarna har fortsatt att besluta om överflyttning av förmyndarskapet i stället för att besluta om adoption, trots anslutningen till Haagkonventionen som Indien tillträdde 2007.

Verksamheten centraliserades 2011. Det innebar att barnhemmen inte längre fick besluta vilken utländsk organisation de kunde ha samarbete med och vem som fick adoptera.

Det har funnits ett stort intresse för återresor till Indien. Adoptivfäderna Lennart Lodin och Rolf Rybäck har lett många gruppresor. Många adopterade har rest indivduellt. Några har varit volontärer på barnhem. De allra flesta adopterade har kunnat besöka "sitt" barnhem. Däremot var det så gott som omöjligt att som adopterad få information om eller kontakt med sin ursprungsfamilj. Mamman hade blivit lovad att hennes identitet aldrig skulle avslöjas. Det fanns ju en orsak till att många barnhem hade en vagga utanför där man obemärkt kunde lämna ett barn och sedan själv försvinna. Om mamman själv kom och lämnade barnet var de uppgifter hon gav ofta felaktiga. Om pappor talades det inte alls.

Enligt vår statistik har Adoptionscentrum förmedlat totalt 3005 barn till och med 2012. Statistiken är dock ofullständig för de första åren.

Bistånd och utvecklingsstöd


På 1970-talet handlade biståndsprojekten om nationell hjälp till barnhem och sjukhus samt stöd till enskilda fadderbarn. Ett stort projekt var Boy's Town i Calcutta. Adoptionscentrums lokala avdelningar samlade in pengar och hade kontakt med mottagarna. Denna typ av projekt upphörde i takt med att många av de eldsjälar som startade projekten avslutade sina engagemang.

Senare har Adoptionscentrum genomfört många projekt med stöd direkt från Sida eller genom Forum Syd. Kvinnors och barns behov har stått i fokus och projekten har syftat till att förbättra deras förhållanden. Några har gällt stödinsatser på ett pojkhem, uppbyggnaden av ett daghem, yrkesutbildning av barnhemsungdomar, stöd till skolor, bespisningsprogram, yrkesutbildning av kvinnor, inrättande av kvinnohus och stöd till ett ortopediskt sjukhus.

Tidigt under 1980-talet började Adoptionscentrum organisera seminarier för indiska socialarbetare och organisationer som arbetade med adoptioner. Projekten fortsatte in på 2010-talet. Andra projekt handlade om att få en ökad kunskap om barnhemsbarn men även om att motverka mord på nyfödda flickor. Ett stort projekt gällde riktlinjer för hur en adoption skulle gå till. Så småningom utvecklades ett program för inhemska adoptioner. Vi har också bidragit till program för utveckling av olika alternativ till barnhem och förbättring av institutionsvården. De senaste projekten inriktades på hur olika grupper av barn skulle få sina rättigheter tillgodosedda. Det gällde barn med funktionshinder eller med HIV.

Adoptionscentrums verksamhet i Orissa/Odisha


Eldsjälen Saila Behera grundade tillsammans med två kvinnliga läkare Basundhara Children's Home 1985. Verksamheten utvecklades till en stor ideell välgörenhetsorganisation med mödrahem, kvinnohus, familjeplaneringsprojekt och ett hem för utvecklingsstörda barn. Madhumita (Madhu) Das var anställd 1995-2012 för att hjälpa Adoptionscentrums familjer på plats.

Mr Mohanti på G. Udayagiri i Phulbani hörde av sig efter ett seminarium i Keonjhar år 1988 och ville samarbeta med oss. Så småningom utsågs familjer till sex barn för adoption, men domstolen i Phulbani fungerade inte och ärendena flyttades till en annan stad. Barnen kom till Sverige efter flera år.

År 1981 besökte Brinda Krishna från SICW i Calcutta Manoj Manjari Sishu Bhawan (MMSB) i Keonjhar. Barnhemmet ville ha hjälp att finna föräldrar till övergivna barn, Några barn flyttades till Calcutta och proceduren genomfördes där eftersom domstolen i Keonjhar vägrade att befatta sig med adoptioner till utlandet. Det ändrades så småningom. Naru Mohapatra var en entusiastisk föreståndare som uppmanade oss att lära känna barnen. Det var ovanligt. PM Mohapatra var med och grundade MMSB och fortsatte att vara engagerad under alla år. Mr Sastry var länge adoptionsansvarig medan cheferna avlöste varandra. Med hjälp av AC Stockholm Söder startades fem skolor på landsbygden. Många skolungdomar från Nacka har varit på studiebesök under ledning av Camilla Frankman.



Här kan du köpa boken   http://www.adopterad.net/#!kp-boken/cqyu



fredag 12 februari 2016

Annas återresa

Med ojämna mellanrum händer det att familjer från Sverige gör en återresa till Indien och barnhemmet.

I januari 2016 var det dags för 16-åriga Anna Asp att göra denna efterlängtade resa tillsammans med sina föräldrar Lisbeth och Peter.

Familjen besökte barnhemmet Basundhara där Anna fick träffa sin housemother Shanti, titta runt bland alla avdelningar och dessutom äta lunch. Barnen i förskoleklass ville gärna sjunga för gästerna och de hade redan lärt sig lite engelska. Lisbeth såg att de byggt ut och om en hel del på Basundhara sedan de var där första gången för 15 år sedan.

Lekhallen på Basundhara


Köket på Basundhara

Köket på Basundhara

Matsalen på Basundhara

Lekplatsen på Basundhara

Ett klassrum på Basundhara

Dagen efter åkte de till Sri Aurobindo Integral School, en timmes taxiresa från barnhemmet. Där möttes de av blommor och tilltugg. Alla barnen samlades i ett rum, och de var väldigt stolta att få berätta och visa upp alla priser de vunnit i olika tävlingar. De sjöng och visade olika yogaövningar. Familjen berättade vem Anna var och hur hennes liv ser ut idag.

Stolta elever visar upp sina priser

Yogauppvisning

Anna är väldigt nöjd med sin återresa, särskilt besöken på barnhemmet och skolan. Men hon blev väldigt trött på alla indier, stressen och allt "det röriga" (inte minst trafiken). På slutet av den två veckor långa resan hade hon lite hemlängtan till Hofors.

Anna och alla elev på Sri Aurobindo Integral School, skolan som föreningen Basundharas vänner bistår


Tack familjen Eklund Asp för att ni ville dela med er av er upplevelse och fina foton!