Translate

lördag 30 november 2013

I stället för julklappar

I dessa tider är det många av oss som har tankarna på julklappsinköp till våra nära och kära.

De flesta har idag ett överflöd av "tingeltangel" i sina hem, och i brist på både fantasi och tid är det så enkelt att ge bort den klassiska Aladdin-asken (onyttigt) eller ett par trisslotter (oftast utan vinst).


Tomtenisse drar ett tåg fullt med julklappar

Lika enkelt, men betydligt nyttigare och vinstrikare är det att skänka en gåva till Föreningen Basundharas Vänners biståndsarbete.

Sätt in ett valfritt belopp på föreningens Plusgiro 29 26 28-5, och ange att det avser bistånd.

Skriv sedan ut ett gåvobrev från vår hemsida, där du undertecknar med ditt namn innan du lämnar över klappen.

Gåvobrevet hittar du här > http://basundhara.se/gavobrev/

Bård med pepparkaksgubbar som håller varandra i handenBård med pepparkaksgubbar som håller varandra i handen

Nyhet!


Låt oss sköta utskicket!
  1. Sätt in beloppet (+ 10 kronor/brev för administrativa kostnader) på föreningens Plusgiro 29 26 28-5, ange att det avser bistånd.
  2. Skicka ett mail till laila.bystrom@spray.se där du uppger namn och adress på den som ska få julbrevet samt namn på vem/vilka som gåvan kommer ifrån.
  3. Sista datum för detta erbjudande är onsdag den 18 december.

Visa detaljinformation

måndag 25 november 2013

Nu skickar vi pengar igen!

Vi har nu kommit till slutet på året, och som vanligt är det dags att skicka de insamlade pengarna till Basundhara.

Denna gång kommer vi att skicka hela 50.000 kronor. Årsmötet beslutade att 40.000 kronor ska gå till Integral School, medan 10.000 kronor ska öronmärkas för barnen på barnhemmet och de som eventuellt bor inne på kvinnohemmet.

Jag har varit i kontakt med Akshaya (en av socialarbetarna på Basundhara) och redogjort för villkoren. Vi vill att barnen ska få en extra "guldkant" för pengarna. Kanske en upplevelse, en utflykt eller nya spännande leksaker, t.ex. en lekstuga.

Jag har även återigen påpekat hur viktigt det är att vi även i fortsättningen får både rapporterna och bilderna, så att alla fantastiska biståndsgivare kan se att pengarna kommer fram och gör skillnad.

Det jobbet brukar Basundhara sköta perfekt.


Kanske kan leksakshörnan utökas?


Jag vill än en gång tacka alla (som efter sina förutsättningar)
hjälper oss att hjälpa!



Foto: Pia Nyberg

torsdag 14 november 2013

5 vanliga frågor om Indien

1. Är den röda pricken i pannan ett kastmärke?

Nej! Detta är en av de vanligaste missuppfattningarna om Indien. Indiska kvinnor har ofta en röd liten självhäftande tygprick – en bindi – i pannan, eller röd färg i mittbenan. Traditionellt var detta ett tecken på att man var gift. I dag använder många indiska kvinnor bindin oavsett om man är gift eller inte. Den är helt enkelt en dekoration vilken som helst, att jämföras med ett örhänge, utan någon religiös symbolik.

Hinduer, både män och kvinnor, låter sig ibland välsignas/lyckönskas med färgpulver i pannan i form av en prick eller flera streck. Det kan ske i samband med ett tempelbesök, en familjefest eller inför en resa. Vanligast är en röd eller en orange liten dutt. Shivadyrkare målar tre horisontella vita streck i pannan.


Bindi i pannan


2. Ser man på en människa vilket kast hon tillhör?

Nej, men man kan förstås se vem som är rik och vem som är fattig. Att den fattiga är lågkastig eller kastlös – dalit i dagligt tal i Indien – är ganska troligt. Men det finns också daliter som tagit sig upp till toppen av näringslivet och politiken och det finns högkastiga brahminer som lever i armod.

I takt med att allt fler indier lämnar landsbygden för stan har kastsystemet underminerats. Men när det kommer till äktenskap har man järnkoll på vilken kast den tilltänkta tillhör. I äktenskapsannonser står det ofta uttryckligen vilken kast man tillhör.

Egentligen är kastsystemet inte helt olikt den sociala indelning vi har i väst. Traditionellt föddes vi i Europa in i våra yrken och sociala roller, de fyra stånden. Att en bonddotter skulle gifta sig med en lärarson eller en Hökenstierna med en Johansson var socialt oacceptabelt. Och så är det ju i viss mån fortfarande, fast i en mildare form.

Det är egentligen bara två väsentliga saker som historiskt sett skiljer Europas "kastsystem" från Indiens: 

1. Föreställningen om de högre kastens/klassernas "renhet" och de lägre kastens/klassernas "orenhet" har i Europa inte de religiösa och rituella inslag som finns i Indien.

2. Resultatet av kastsystemet. Den sociala segregationen, förtrycket av de lägre stående grupperna, är så mycket starkare i dagens Indien än i dagens Europa.

I byarna på landet där alla känner alla styr kastsystemet tydligare vardagliga handlingar. Förtryck av lågkastiga och daliter tenderar att vara starkare i norra Indien, till exempel i Bihar och Uttar Pradesh, än i södra Indien, till exempel i Kerala och Karnataka.

Däremot är personens efternamn en säker indikator på kasttillhörighet. Om du lärt dig vad namnen står för skulle du alltså kunna fråga: Säg mig vad du heter och jag ska säga vilken kast du tillhör. Namnet kan dessutom avslöja om man är hindu eller inte och vilken delstat man kommer från. Kristna indier har ofta kristna namn som David, Maria och Josef. Muslimska indier har ofta muslimska namn som Husain, Ali och Mohammed. Hinduer som konverterar till kristendom eller islam – vilket förekommer – byter ofta namn i samband med religionsbytet.

Hög- eller lågkastig?

3. Varför är kor heliga i Indien?

Kon är ett slags modergudom för hinduerna, och i en del indiska delstater är det till och med förbjudet att slakta kor och oxar.

Kons särskilda status finns dock inte alls beskriven i de äldsta heliga Vedatexterna. Idén om den heliga kon och därav förbudet mot att slakta kor uppstod efterhand som den hinduiska religionens gudauniversum utvecklade sig.
Sannolikt fick förbudet dock först riktig betydelse som protest mot de nötköttsätande muslimerna, som så smått började invadera nordvästra Indien under 1700-talet.


Innan kon fredades, var den faktiskt ett offerdjur i den hinduiska religionen. Sedan blev kon symbolen för det goda, fruktbara och kvinnliga och fredades på grund av dessa moderliga egenskaper. Det ligger emellertid inte bara fromhet bakom fredningen av korna utan även en del baktankar. Efterhand som Indien fick allt större befolkning att föda, ökade nämligen behovet av kornas dragkraft vid plöjning av åkrarna. Att äta upp sina dragdjur var en alltför kortsiktig lösning på problemet med tomma magar.


Korna i Indien slaktas visserligen inte, men många av dem ser magra och vanskötta ut, där de traskar runt på de indiska gatorna och stoppar trafiken. En indisk bonde slaktar kanske inte en gammal improduktiv ko, utan låter den istället klara sig själv och leva av det avfall den kan nosa reda på. Under tiden kan han dra nytta av kogödseln, antingen som gödning eller som bränsle.




En blyg och helig ko


4. Hur klär man sig som svensk i Indien?

I ett land med över en miljard människor, alla stora världsreligioner, hundratals språk och tusentals etniska tillhörigheter säger det sig självt att det inte finns en gemensam klädkod.

En indisk flicka kan likaväl ha tajt topp och kort kjol (i Bangalore och Mumbai) som fotsida sari med tyg som draperas över huvudet och för ansiktet (i byar på landsbygden). Båda är lika "rätt" klädda för sina respektive miljöer.

Med detta sagt finns det ändå några råd. Om vi undantar storstäderna – där i stort sett all klädsel smälter in – är det bra att tänka på att inte exponera alltför mycket hud. Kvinnor bör ha en tröja med ärmar (kortärmat går bra, men inte nakna axlar), långbyxor eller kjol/klänning som räcker över knäna. Alltför tajta byxor kan också vara bra att undvika om man vill slippa fluktande manliga blickar. Naken mage är däremot inte tabu hos Indiens traditionalister, tvärtom, den traditionella sarin lämnar ofta en glipa just över magen. Män är orättvist nog friare att klä sig lättare. För män finns inga riktiga tabun, förutom att bada naken förstås.

Att klä sig indiskt är inte fel – det kan i vissa fall leda till ett annat, mer respektfullt bemötande. Kvinnliga resenärer kan till exempel skaffa sig punjabi eller salwar kameez (klänning med tillhörande mjuka, pösiga bomullsbyxor) och män kurta (vävd lång skjorta) med en jacket (knäppt ylleväst med indisk krage) till. Många indier kommer att känna sig hedrade över att du valt deras traditionella kläder, som ett bevis på att du uppskattar deras kultur.


Sari och Salwar kameez


5. Blir man sjuk i Indien?

Ja, tyvärr blir många Indienresenärer magsjuka. Men ofta stannar det vid turistdiarré som går över utan behandling på två, tre dagar. Risken för att du skulle drabbas av någon allvarligare infektionssjukdom är liten. För att minska risken för turistdiarré ska man inte dricka kranvattnet och inte äta sallader eller annan kallskuren mat.

Däremot finns det inga belägg för att du lättare blir magsjuk av kött än av vegetarisk mat. Bara maten är ordentligt kokt eller genomstekt – och det är den praktiskt taget alltid i Indien.

Vill du ha lindring när magen krånglar? Underskatta inte de indiska apoteken. De kan ofta hjälpa till med mediciner mot magsjuka som fungerar förbluffande snabbt och effektivt. Det är inte lika hårda krav på recept från en doktor i Indien, apotekspersonalen kan sälja de flesta läkemedel på eget bevåg.


En indisk lunch


"All anticancer and speciality drugs"



Foton: Laila Byström
Källa: Tidningarna Vagabond och Illustrerad vetenskap

torsdag 7 november 2013

Boktips

Den senaste tiden har jag läst två böcker som berört mig väldigt mycket:



Den hemliga dottern av Shilpi Somaya Gowda

"Somita har nyligen gift sig med mannen hon älskar och karriären som barnläkare i San Francisco har just tagit fart när hon gör en smärtsam upptäckt - hon kommer aldrig att kunna få egna barn.

Kavita är en ung, fattig indisk mor som snart ska föda sitt andra barn. Hennes man hoppas på en son. Hela samhället favoriserar söner, och när Kavita föder en flicka ser hon ingen annan utväg än att lämna bort den nyfödda. Ett beslut som kommer att följa henne under resten av hennes liv.

Asha är flickan som väver samman de båda kvinnornas liv. Hon adopteras till USA från barnhemmet i Mumbai. På ytan saknas inget i hennes liv, men under uppväxten blir konflikterna med Somer allt häftigare och längtan efter den biologiska mamman växer sig starkare. Och en dag ger sig Asha iväg för att finna sina rötter..."

Jag tycker att boken på ett väldigt fint och förståeligt sätt beskriver problemet med Indiens syn på flickor, den uråldriga traditionen som är så djupt rotad. Fattigdomen som gör det omöjligt för familjerna att betala den skyhöga hemgiften, så omöjlig att det bara finns en väg att gå. Garanterar att inget öga är torrt när man läst denna...



New Delhi - Borås av Per J Andersson

"En alldeles fantastisk sann historia 
Som en skimrande saga är berättelsen från verkliga livet om Pradyumna Kumar som föddes fattig och oberörbar i en liten by i Orissa i östra Indien. Han kallar sig Pikej. Palmbladet med astrologens profetia har han levt med hela livet: "Du ska gifta dig med en flicka som inte kommer från byn, inte från distriktet, inte ens från vårt land, hon ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken".

Profetian följer honom genom livet. Men motgångarna är svåra och många gånger tvivlar han.

På konstskola i New Delhi lär han sig att teckna porträtt. Varje kväll står han i en park för att rita av människor och få ihop till brödfödan. Hans liv är fyllt av kontraster - ena stunden svälter han och sover på gatan, i nästa blir han bjuden hem till premiärminister Indira Gandhi som vill att han ska måla hennes porträtt.

En kväll när Pikej som vanligt står i parken och tecknar kliver en ung blond kvinna fram i ljusskenet vid staffliet. Lotta von Schedvin har rest med folkvagnsbuss från Borås och känt sig dragen till Indien sen hon var liten. Hon är född i oxens tecken, tänker sig en framtid som musiklärare och familjen äger skog i södra Sverige.

Så börjar denna hisnande kärlekshistoria. Chansen att de två ungdomarna ska återses när Lotta har rest hem till Borås igen är minimal. Om det inte vore för en begagnad damcykel av märket Raleigh. Cykeln tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Trots umbäranden och oändliga motgångar trampar han envist vidare västerut.

Idag är Pikej och Lotta gifta och har två barn. De bor tillsamman i det gula trähuset vid skogen i Sjuhäradsbygden utanför Borås. Pikej har arbetat som bildlärare och Lotta är fortfarande musiklärare på Engelbrektsskolan i stan.
"New Delhi-Borås" lär oss att allting faktiskt är möjligt. Verkligheten överträffar dikten och kärleken övervinner allt. Det enda som behövs är tillförsikt, envishet och en begagnad cykel.
Författaren Per J Andersson är resejournalist och Indienkännare och har bl a grundat resemagasinet Vagabond"
Den här boken tycker jag är bra av två anledningar. Dels för att den är sann men ändå är historien så fantastisk att man kan tro att den är påhittad. Och dels för att man så ingående får beskrivet för sig livet i en liten djungelby i "vårt" Odisha.
Hör gärna av er om ni har tips på andra böcker.